babylou

Vad gör man när man tappar glädjen, för det som gjorde ens vardag förut?
Hur, hur kommer man tillbaka till det?
Hur gör man för att sluta längta? Och hur HUR gör man för att sluta ha "impulskänslor" som får en att skita i allt, men som jag klokt nog nu har lärt mig bara håller i några timmar om ens det. Men det är när känslorna förvandlas från dom timmarna till evighet. Vad gör man då? Hur ska jag reagera när möbler börjar röra på sig och prata med mig. Hur ska jag reagera när i min "helt logiska hjärna" börjar människor bilda konspirationer mot mig?
Hur ska jag bli kvitt känslan av att Rickie inte vill ha mig. Han väntar bara ut mig för att sedan vilja få mig att flytta för att flytta ihop med en annan tjej, EFTERSOM JAG INTE ÄR DEN FÖRSTA! Hur kan jag få SVAR på den frågan utan att suga ut honom med konspirations teorier? Hur ska jag ge honom orken att fortsätta? Ska jag lugna mig först när vi är gifta och är barn, för då måste han väl menat allvar? Men jag kan LOVA att då kommer det gnatas om hurvida han stannar bara för att han inte vågar annat.
Hur ska jag släppa alla svartsjuka tankar? Om han och hans ex? Dom tar på mig, dom tär på OSS!
Hurvida han har burit en ring på sitt finger eller inte. Han säger hela tiden att enda gången han hade den på sig var när hon var i närheten, för han var inte kär i henne och var bara trött på snacket. Så när hon gick ner på knä för honom orkade han inte längre. Han försäkrar mig hela tiden men jag hittar bara nya sätt att bli svartsjuk och enträgen på.

Jag orkar inte.

Jag orkar verkligen inte ha alla dessa tankar för dom gör så sjukt ont och FÖR MIG ÄR DOM SANNA! Från det att möblerna rör på sig till att Rickie är ute och sticker sin kuk i andra. Han har aldrig givit mig andledningar att tro det, men jag kan ite sluta tänka på det ändå.
Sen att vi är så himla olika är fan inte lätt. När han kan ha svårt för att passa tider och få saker och ting gjort som det bestämts kan jag få andningsproblem av panikattack om det inte görs som det bestämts. Bara det att han aldrig kan hålla sig inom dom ramarna gör att det blir kaos hos mig. Ja, han har svårt med det. Jag har fått det som problematik i mina diagnoser. Är det då jag som ska lära mig vara mer tolerant eller han som får skärpa sig?
Hur kom jag in på detta sidospåret?
Oh crap, Nu satt jag och fick dödsångest.


Varför kan jag inte sänka garden och bara vara trevlig och så kärleksfull som jag egentligen vill vara och visa?