babylou

Jag kan verkligen inte sova... jag länktar så sjukt mycket tills vi ska hämta våran lilla Bacco <3
Nu i kväll såg vi en jätte hemsk film. Den nya av Stephen King. Jag gillar aldrig hans filmer, men denna var inte så läskig.
Jag fick bara sån jävla ångest! Först var jag nära på att inte kunna se klart den, för den gjorde mig så jävla förbannad, men sen när slutet kom, jag fick en sån ångest klump att jag inte ens kunde andas. Jag satt med öppen mun och fick inte fram något, jag kunde knappt tänka. En av dom värsta filmerna jag har sett. Den heter "the mist" på Engelska om någon mot förmodan skulle utsätta sig själv för denna..
Får hoppas att dom andra filmerna var bättre. Båda var Svenska så dom borde vara mildare. Vi är ju inte kända för vårt stora action sinne och för våra special effekter, vi är ganska trygga. Dock kan vi ha sjuka manus.

Annars efter middagen? Jo, vi gjorde iordning inför Bacco. Vi tog bort alla mattor för att inte dom ska råka ut för det illaluktande rinnande guldet som han förmodligen kommer ge oss mycket av nu i början. Sen placerade vi ut hans sovfilt samt matskålar för att se om det var funtionella ställen så vi inte sparkade på dom. Jag har också dammsugit 2 ggr idag för att vara säker på att han inte får i sig någonting. Han kommer inte få vara i sovrummet heller, men ack så jobbigt det kommer bli nu i början när han är liten, lurvig och söt! <3

Ja herregud vad gör man när man inte kan sova? Vad gjorde jag förr? just ja, jag kolla på desperate. Helt seriöst, jag måste verkligen varit borta av alla mediciner. För i över ett år var desperate houswifes på dygnet runt hos mig. Jag hade säsong 1-2, och ja är ärlig nu, jag kollade inte på tv en enda gång. Inte ens när det var desperate på den. Jag playade samma skiva om och om igen men det slutade aldrig bli intressant. Jag var nog så jävla borta av all medicin att det som hände på tv rutan aldrig fastnade. För ibland kunde jag vara övertygad om att det fanns avsnitt jag inte sett.
Jag tycker synd om alla mina kompisar som tvingades stå ut med det. För dom hade seriöst ingen talan om vad som skulle vara på tv:n hemma hos mig. My way or the highway liksom..

Jag är så himla glad att jag är därifrån. Att jag är ifrån all rädsla. Visst har jag fortfarande problem med åt vilket håll jag ska stå åt i ett rum och att titta i speglar. Men så länge jag inte tänker på dom tankara jag hade eller skräcken kan jag göra vad jag vill nu :D.
Det känns som om jag har blivit av med ett handikapp! Jag kan dammsuga! En självklarhet för er, en utveckling för mig.
Mina fobier låter nog väldigt konstiga för er, men bara för att jag har så tråkigt kan jag skriva av en text jag skrev för längesen. Mer av en sammanfattning av mitt liv. Här kommer ett litet utdrag för alla intresserade :).

-DET KAN NI INTE BARA GÖRA! NI KLIPPER HENNES VINGAR! FATTAR NI DET?!
Det tar en stund inna jag reagerar och registrerar vad som har hänt. Jag tittar på mamma som ensam sitter och skriker mot soc och pappa, pappa som sitter där och nickar och ler.
Allt jag vill är att lyfta handen, skrika tyst och fråga om dom var allvarliga? Men hur mycket i denna situationen skulle vara ett skämt. Jag tror inte ens det är etniskt att använda humor på psyket som jag befinner mig på.
Behandlingshem. Uredningshem snarare.
- Vad, Vad fan säger ni? Jag är väl ingen jävla brottsling? Jag har för fan inte gjort något fel? Na-a, ni kan inte få mig att flytta dit. Fattar ni det. SOC AS! Jag spottar och fräser.
Mina tårar rinner ner för mina kinder. Dom tror att det är tårar av ilska, därför han dom automatiskt slutat att bry sig om mig, en upprorsmakare. hade dom bara lyssnat hade dom vetat att det var tårar av hopplöshet.
Jag lovade, jag lovade så mycket, men det var som att prata till en vägg. Jag är under 18, jag får inte säga till någonting om mitt liv säger dom. Dom säger med att det är dom som bestämmer för jag har LVU. Men dom gör ju inget annat än att lyssna på pappa. Mamma avfärdar dom som knarkaren hon är. Jag skulle på utredningshem. Jag är ingen jävla idiot.
-JAG ÄR INGEN JÄVLA IDIOT!
- Man behöver inte vara idiot för att vara där.
- Nej men ett jävla problembarn, för det sitter väl inga normala människor där? Jag vägrar!
Då tar dom mig med våld säger dom. Jag tittar på henne, hon rör inte en enda min. Jag vet att hon gör det för att inte skratta. Hon har precis gett mig början på den värsta tiden i mitt liv och hon kan inte ens lyssna på mig. Inte ens kommer hon göra det när jag försöker fly från hemmen genom självmord. Det stärker bara hennes tro på det goda hon gjort.
Jag önskade henne en grov och smärtsam död.
Jag och mamma satt och skrek, soc sa att jag lade mig i för att mina känslor var på mammas sida för mina föräldrars konflikt.
- Jag kommer aldrig att hålla tyst när det gäller mitt välbefinnande, morrar jag fram mellan mina läppar.
Hon tar till orda för att försvara sig men jag avbryter.
- Jag står på min egen sida, att mamma står bakom den har inget med pappa att göra. Det har med vett att göra. Jag är ingen marionettdocka!
Jag gick och storrade på dom, en scen dök upp i mitt huvud. Dom tar dit en präst som mässar "may the sin be with you..." Samma kväll åkte vi. Jag visiterades på dumma föremål ännu en gång. Dom hittade min mobil som dom ville ta. Mamma vägrade och sa att hon skulle ta den, direkt efter när dom vände ryggen till fick jag tillbaka den.
- Vi ska göra det ett helvete för dom.. Min mamma viskade det i mitt öra. Mamma, idolen, rebellen.
Vi delade lite hat tillsammans mot alla. Inget binder två människor närmare än gemensamt hat.
Väl i Trollhättan och mitt boende på behandlingshemmet i väntan att det ska bli plats på utredningshemmet hade vi möte om mig. Jag har inget mera minnen därifrån än att jag klamrade mig fast vid mamma och skrek att hon inte fick lämna mig. Mamma skrek och grät. Allt jag var, var en rädd 14 åring som hade blivit bestulen på all trygghet som fanns i min värld och ersatt den med hat. Allt jag hade kvar just då var mina tjut efter mamma...

det var det korta versonen.
nej, nu måste jag sova, men jag kan inte! :O