:S
jag vet inte riktigt längre hur jag ska göra och betee mig. Tänk er förljande scenario att ni har levt med tron om att ha en sjukdom, som inte sitter i hur man tänker, utan bara hur man mår. Och medicineras för den så illa pass att eran lever har blivit förstörd. Att ha reflekterat sitt "kontroll tänkande" till att eftersom jag aldrig har fått säga till om nåonting i mitt liv, var jag ska bo, hur jag ska klä mig, när jag ska gå och lägga mig etc etc (b-hem). Att få ha människor som hållit med om att jo, mitt tänkande och sätt att reagera har kommit ifrån min trasiga uppväxt. Tänk er att ha blivit så inpräntad med allt annat, och för att inte tala om stoltheten av att jag inte kan göra fel, till att få veta att allt jag gör är fel.
Jag tänker inte rätt, jag reagerar inte rätt, jag agerar inte rätt och hela min medicin historia är fel. Allt jag har gått igenom har vait fel fel FEL, och jag ska inte komma och tro att jag kan skylla ifrån mig mitt tänkande på något, utan det är hos MIG FELET SITTER. Hela min värld är vänd upp och ner, mitt huvud snurrar och fylls med kaos om att jag gör fel fel fel.
Jag kan ju inte göra fel. Det känns som om mitt liv är en lögn på något sätt och just nu orkar jag inte mer. Det känns som om jag har satt i halsen av all förvirring och jag får ingen luft längre. Sakta men säkert känns det som om jag kvävs av min egen trasighet och mina misslyckandes, allt jag trodde jag var, har jag blivit motbevisad. Jag är ingen bra människa, då jag bara har sönder, manipulerar och gör människor runt omkring mig förvirrade med mitt avståndstagande och växlande klängighet.
Jag vet inte vem jag är längre! Vet du hur ont det gör att din egna bild av dig själv som du haft hela livet, bara faller sönder framför dina ögon? Du är inte den människa du har lurat dig själv att tro du är.
Att jag ska sättas på medicinering bara för att stå ut med lite terapi? KOm igen, hur rädd blir jag inte för terapin nu då? Ibland undrar jag om det ens är värt det? Ibland undrar jag om jag orkar leva vidare med att varje dag kämpa mot mina naturliga impulser. Att vid varje känsla förtrycka den för det är fel, och försöka visa en sundare sida. Kommer jag att orka leva med det? Just nu när jag sitter här och gråter tror jag faktiskt inte det. För just nu orkar jag inte. Just nu vill jag inte.
Jag har blivit en främling, och genom terapin ska jag förvandlas till en ny som jag får anstänga mig själv för att vara.
Hur ska jag orka leva med att spela ett skådespeleri hela mitt liv, bara för jag vet att ingen orkar med mitt verkliga jag en längre tid..... HUR SKA JAG ORKA LEVA MED DEN VETSKAPEN? Kan ingen bara sikta en pistol och trycka av.
Att få behöva granska varenda tanke man får är inte mänskligt och ingen orkar leva med det.
Jag tänker inte rätt, jag reagerar inte rätt, jag agerar inte rätt och hela min medicin historia är fel. Allt jag har gått igenom har vait fel fel FEL, och jag ska inte komma och tro att jag kan skylla ifrån mig mitt tänkande på något, utan det är hos MIG FELET SITTER. Hela min värld är vänd upp och ner, mitt huvud snurrar och fylls med kaos om att jag gör fel fel fel.
Jag kan ju inte göra fel. Det känns som om mitt liv är en lögn på något sätt och just nu orkar jag inte mer. Det känns som om jag har satt i halsen av all förvirring och jag får ingen luft längre. Sakta men säkert känns det som om jag kvävs av min egen trasighet och mina misslyckandes, allt jag trodde jag var, har jag blivit motbevisad. Jag är ingen bra människa, då jag bara har sönder, manipulerar och gör människor runt omkring mig förvirrade med mitt avståndstagande och växlande klängighet.
Jag vet inte vem jag är längre! Vet du hur ont det gör att din egna bild av dig själv som du haft hela livet, bara faller sönder framför dina ögon? Du är inte den människa du har lurat dig själv att tro du är.
Att jag ska sättas på medicinering bara för att stå ut med lite terapi? KOm igen, hur rädd blir jag inte för terapin nu då? Ibland undrar jag om det ens är värt det? Ibland undrar jag om jag orkar leva vidare med att varje dag kämpa mot mina naturliga impulser. Att vid varje känsla förtrycka den för det är fel, och försöka visa en sundare sida. Kommer jag att orka leva med det? Just nu när jag sitter här och gråter tror jag faktiskt inte det. För just nu orkar jag inte. Just nu vill jag inte.
Jag har blivit en främling, och genom terapin ska jag förvandlas till en ny som jag får anstänga mig själv för att vara.
Hur ska jag orka leva med att spela ett skådespeleri hela mitt liv, bara för jag vet att ingen orkar med mitt verkliga jag en längre tid..... HUR SKA JAG ORKA LEVA MED DEN VETSKAPEN? Kan ingen bara sikta en pistol och trycka av.
Att få behöva granska varenda tanke man får är inte mänskligt och ingen orkar leva med det.
Kommentarer
Postat av: mamma
jag skulle kunna säga emot dig i mycket det du skriver, snuttan. men jag vet att det inte skulle ha någon betydelse nu för det är så du upplever saker och känslor.det gör mig jävligt ont för dig!!
men snuttis, långt ifrån allt är fel som du gör och vi är många som älskar dig och inte blir bortskrämda. men jag fattar att du är förvirrad nu. precis som vi pratade om.
Trackback
