babylou

Jag har blivit sjukt deperimerad.
Jag som suttit på mina höga hästar och talat om hur borta det är och hur lyckig jag är.
Jag är lycklig på ett sätt. Men ändå vill jag bara plocka fram rakbladet och göra slut på allt.
Det känns som om jag har svalt 15 ton bly för jag är tung och allt är ansträngande att göra, och jag gråter hela tiden.
Jag har ju i princip svävat över marken dom senaste 7 månaderna och nu känns det som om jag får blick in tillbaka till mitt liv.
Som om någon sadistisk övermakt har släppt mig ut i det fria för att sedan dra tillbaka mig i kopplet och viska i mitt öra.- inte så fort va? Flicka lilla.
Jag har fått en glimt av en frisk människas liv, och nu när det försvann vill jag kämpa för att få tillbaka det. När ja orkar kämpa.
Precis som den sadistiska övermakten vill. Att jag ska kämpa så han skrattandes får sätta käppar i hjulet och skratta åt mina fall när han gång på gång läger krokben när jag försöker springa ifrån honom.
Jag trodde jag hade sprungit ifrån honom, men han hinner ikapp. Precis som alltid hinner han ikapp.
Jag hatar det här. Vad har jag gjort för att inte få må bra?
För jag tar aldrig för givet att jag ska få göra det, jag är ödmjuk mot lyckan.
Jag ska faktiskt utan att skjuta upp det nu direkt ringa till vuxenpsyk.

För när jag mår dåligt så är det inte jag som lever mitt liv. Det är deperitionen som styr mig och ibland stänger jag av och inte vet vad som händer och sker.
Min deperision styr mitt liv när den kommer, den suger ut livet och äter upp mig.

Jag har ringt nu. Dom frågar vad jag behöver hjälp med.
- Jag behöver komma ifrån.
- Vad behöver du komma ifrån.
- Mig själv. Jag vill bara lämna mig.